Då var det bestämt, jag lämnar den här familjen. Känns skönt faktiskt, man kan inte gå och vänta för evigt på att "det blir nog bättre". Okej, jag har myket privilegier som de säger här, varje helg ledigt, slappt jobb osv, men ärligt talat känner jag mig uttråkad. Jag skulle vilja ta hand om lite yngre barn så jag har mer att göra om dagarna, det här med tonåringar var inte riktigt något för mig. Dessutom är mamman i familjen väldigt svår, kommer inte överens med henne alls. Nu har jag äntligen tagit mod till mig och berättat för min kontaktperson och familjen. Trodde faktiskt att det skulle bli mer uppståndelse än det blev, men jag hoppas på att jag kommer ganska lätt undan, annars blir det en svår tid här. Jag vet inte riktigt hur lång tid jag har på mig att hitta en ny familj, minst två veckor i alla fall. De sa att jag kunde stanna här tills barnen åker på camp, vilket är om en månad. Jag hoppas verkligen det, har ju en resa bokad till Canada också för att hälsa på min moster och träffa min mormor och alla. Jag MÅSTE åka dit!! Det finns också en liten risk att jag blir hemskickad till Sverige pga det, men det vågar jag inte ens tänka på. Det löser sig nog.
Puss på er mina vänner!