Jag har varit så grymt omotiverad de senaste dagarna, har inte haft lust att göra något och jag har inte orkat skriva i bloggen alls, men här kommer ett försök.

Nej, allt är inte bra här. Jag vet faktiskt inte vart jag har mig själv, nu inser jag verkligen att jag inte hade en aning om hur jag fungerade. Jag trodde att jag skulle vara så där superlugn och klara av detta hur lätt som helst, och ja ni vet. Jag måste dock erkänna, och ja, det är svårt för mig att erkänna detta. Jag har gråtit varje dag sedan jag kom hit, och ni som känner mig vet att jag har riktigt svårt för att gråta annars. Det är sån jävla kulturkrock, helt plötsligt är man ensam i världen. Man måste sköta allt själv, ett nytt språk, nya människor, hitta nya kompisar. Nya affärer, jag känner liksom inte igen en mataffär ens. Trygga konsum eller ICA existerar inte. Kanske låter lite löjligt, men allt är verkligen så annorlunda här. Det är som att börja om på noll, man känner sig plötsligt liten, måste fråga om allt och inget är en självklarhet längre. Ens värderingar om saker och ting känns plötsligt inte värt något alls, nu måste man anpassa sig efter en ny kultur, ett nytt lands värderingar och en ny familjs värderingar. Det är skillnad på att se en ny kultur som turist och att verkligen bli tvingad till att anpassa sig till den. Det är inte så lätt.

Jag trodde att jag skulle klara kulturchocken bättre, jag har alltid varit öppen för nya saker och nya människor. Jag trodde inte att jag skulle ha sådan hemlängtan som jag faktiskt har. Jag som är så utåtriktad skulle klara detta galant, men jag kanske inte har så lätt för att anpassa mig trots allt?

Det har varit mycket tänkande fram och tillbaka, är det värt det? Är det detta jag vill? Jag som har kämpat så mycket för detta, är det allt? Jag står äntligen på Manhattans gator och frågar mig själv, var det inte mer än så här? Jag tror inte jag har fattat det riktigt än faktiskt.

Vi får se hur det går, jag har ju bara varit här i 3 veckor. Jag får ta en dag i taget - jag kan inte lova att jag stannar ett helt år, men jag tänker ändå ge det en chans. En chans att se hur jag klarar av vissa situationer, kanske lära mig något om mig själv?

Familjen är ju bra, så missförstå mig inte där, men det är helt klart annorlunda än att vara hemma. Jag tycker faktiskt om Sverige trots allt. Man vet inte vad man lämnar förrän man har lämnat det som sagt.

Imorgon ska jag till YMCA och träna med Fung, hoppas det är något att ha så att jag kan sysselsätta mig lite om dagarna.

Puss och godnatt!